Från att i början av 1990-talet betecknats som världens fattigaste land har Moçambique haft en ganska positiv ekonomisk utveckling parallellt med politisk stabilitet, även om den tidigare Moskvatrogna regimen fortfarande styr landet och förföljer oliktänkande.
Fram till 1975 var Moçambique en portugisisk koloni och frihetskriget mot kolonialmakten, som pågått i tio år, övergick då i ett inbördeskrig mellan den kommunistiska regim som tillträdde och en från apartheidregimen i Sydafrika understödd motståndsrörelse, och plågade landet ända fram till 1992. Krigen ledde till mer än en miljon dödsoffer. Den sovjetstödda regim som tog makten vid självständigheten åsamkade dessutom ett marxist-leninistiskt kaos som efter Sovjetunionens och sydafrikanska apartheidregimens fall reformerades, vilket öppnade upp för fredssamtal.
I slutet av 1980-talet sökte teatergruppen Teatro Avenida i Maputo samarbetspartners i utlandet och fick på så vis kontakt med författaren Henning Mankell, som då var sysselsatt med biståndsarbete i Zambia. Mankell skrev en pjäs om landets socialistiske frihetshjälte i kampen mot Portugal och stöttade sedan Teatro Avenida ekonomiskt fram till sin död 2015. Mankell bodde växelvis i Sverige och Maputo, och Teatro Avenida vårdar minnet av sin svenske välgörare.
Vid självständigheten 1975 återupplivades även den moçambikanska kultur, musik och dans som portugiserna förbjudit och idag njuter man den lokala musiken, marabenta, på Maputos livliga musikklubbar och barer. Staden ståtar dessutom med Afrikas största antal art decohus som byggdes av de förmögna kolonialherrarna. Den koloniala bebyggelsen i övrigt gör att man gärna jämför Maputo med Havanna. Ett annat fantastiskt hus är Casa do Ferro, byggt helt och hållet i järn år 1892 och ämnat för den portugisiske guvernören. Han ville dock aldrig bosätta sig där, eftersom ett järnhus under Afrikas sol blev som en ugn! Man undrar hur den ansvarige arkitekten Gustave Eiffel (ja, tornets skapare) egentligen tänkte.
Idag njuter man den lokala musiken, marabenta, på Maputos livliga musikklubbar och barer.
Maputo har dessutom världens vackraste järnvägsstation från förra sekelskiftet, när tågen rullade hela vägen härifrån till Sydafrika och vidare till Zimbabwe och Zambia (som då hette Rhodesia). Idag går tågtrafiken bara till sydafrikanska gränsen, och där får man promenera över till Sydafrika och hoppa på nästa tåg till Johannesburg. Men det har talats om att linjen ska rustas upp och åter trafikeras med fjärrtåg. Likaså finns en annan klassisk linje från Bulawayo i nuvarande Zimbabwe till hamnstaden Beira i norra Moçambique där det också talas om återupprättande av internationella tåg. Vilka tågresor vi har att se fram emot att få planera! Inga tåglinjer anlades dock längs den 230 mil långa moçambikiska kusten, så där blir det (tidsödande) vägtransport eller inrikesflyg med de av EU svartlistade inhemska flygbolagen. South African Airways flyger från Johannesburg direkt till Vilanculos i mellersta delen av landet, varifrån man når de fantastiska öarna i Bazarutoarkipelagen. Här har Moçambique satsat på lyxturism, och de femstjärniga men isolerade anläggningarna lockar många soldyrkare. Vi har arrangerat vistelse både i Vilanculos och på Ilha Benguerra i Bazarutoarkipelagen åt privatgäster, men är själva bekanta blott med huvudstadsområdet i söder. Missa alltså inte Afrikas härligaste huvudstad Maputo, och ta sedan båten över Maputobukten till Machangulohalvön, där man finner ett par luxuösa bungalowanläggningar vid paradisiska stränder.
Under portugisiska kolonialtiden hette huvudstaden Lourenço Marques, efter den portugisiska upptäcktsresande som grundade staden 1544, men bytte till Maputo 1976. Medan Spanien sökte sjövägen västerut trodde portugiserna att bästa vägen till Indiens kryddor var runt Afrikas sydspets. 1498 nådde Vasco da Gama nuvarande Moçambique och hittade sjövägen till Indien. Därför blev det viktigt för Portugal att säkra utposter längs färdvägen, och det som nu är de självständiga länderna Kap Verde, Guinea-Bissau, São Tomé och Príncipe, Angola och Moçambique var under drygt 400 år portugisiska kolonier. Kolonialimperiet avvecklades efter att Portugals diktatur föll vid nejlikerevolutionen i april 1974.
Tack vare kryddrutten från Indien försågs den moçambikiska matkulturen med ovärderliga impulser och stoltserar idag med ett av södra Afrikas ljuvligaste och smakrikaste kök. Denna blandning av portugisiska, indiska och afrikanska läckerheter har till exempel resulterat i specialiteten LM Prawns, som är marinerade kolgrillade räkor, vilka bäst avnjutes på någon av strandrestaurangerna längs Costa do Sol alldeles norr om Maputo.
Moçambique erbjuder även safari. Delar av den väldiga Krugerparken sträcker sig in i landet. Likaså erbjuds man på flera håll safari på savannerna. Detta får vi emellertid undersöka framdeles, och under tiden är ni välkomna att avhandla moçambikiska spörsmål med oss.
Och kom ihåg att det krävs visum till Moçambique, vilket fås på landets ambassad i Stockholm.
JW
