Namiböknen är inte som andra öknar: Förutom att vara världens äldsta (100 miljoner år gammal) döljer denna öken också ett varierat djurliv tack vare dimman som uppstår när Atlantens fuktiga vindar passerar över den kalla Benguelaströmmen, som utgår från Antarktis och löper längs södra Afrikas västkust. Av dimman kondenseras små livgivande vattendroppar och fungerar som naturens egen konstbevattning av den torra öknen. Unika livsformer i form av kräldjur och insekter har tack vare dimdropparnas vätskeförsörjning kunnat utveckla speciella förmågor och överleva i ökensanden. Till exempel geckoödlan, som använder sina ”simfötter” till att ta sig fram i sanden. Välkomna till en ödslighet utan like och till att bestiga världens högsta sanddyner!
Namib betyder ’öde, tom plats’ på namaspråket och fick ge namn åt landet vid självständigheten 1990. Öknen sträcker sig 200 mil längs hela namibiska kusten, från Angola i norr till Sydafrika i söder. Bredden är som mest cirka 10 mil, och i landets södra delar övergår den i Kalahariöknen och i norr i buskstäpp. Namibia är vid sidan av Sydafrika det afrikanska land som lämpar sig bäst för rundresa med hyrbil. Boka vårt perfekta bilpaket med övernattningar och upptäck i egen takt detta väldiga ökenland, dubbelt så stort som Sverige fast med bara två miljoner invånare. Efter Mongoliet är Namibia världens mest glesbefolkade land. Eftersom utbudet av logi är begränsat, är det klokt att ha övernattningarna fixade i förväg. Vid sidan av Botswana betraktas Namibia som Afrikas säkraste land, och faran består främst i att man färdas många timmar genom ren ödebygd utan att träffa på en människa. Ett bilhaveri i ödemarken måste undvikas och därmed även den billigaste biluthyraren. Fyrhjulsdrift påbjuds!
Från huvudstaden Windhoek kör du 30 mil åt sydväst till Sesriem, en liten ökenbosättning med butiker, bensinstation och ett par lodger invid nationalparken Namib Naukluft, som är en skyddad del av Namiböknen. Här breder Sossusvleis enorma sanddyner ut sig så långt ögat når. De är världens högsta sanddyner, de flesta ett par hundra meter höga, men den högsta nästan 400 meter. Fast det är ansträngande nog att bestiga ”Dune 45” med sina 150 meter. Man traskar upp tidig morgon eller vid solnedgången för att undvika dagstemperaturen på 40-45 grader. Färgspelet i rött och gult är sagolikt vid såväl soluppgång som solnedgång men temperaturen kan sjunka till nollstrecket efter mörkrets inbrott. Då beundrar man den namibiska natthimlen, vilken brukar anses som stjärnklarast i världen. Själva Sossusvlei är en saltbädd inklämd bland sanddynerna med sedan länge döda och uttorkade gamla träd som hukar med krokiga grenar och ger en spöklik stämning. Missa inte heller Sestriem Canyon, världens minsta kanjon, innan färden går vidare (cirka 40 mil) genom den surrealistiska Namiböknen mot Atlantkusten. I öknen överlever också olika antiloparter, bergszebror och schakaler, som alla har anpassat sig till ökenklimatet, och det gäller att inte köra för fort på de förvisso utmärkta men bitvis förrädiskt slippriga grusvägarna. Ett för Afrika udda djur som man kan träffa på under färd är den namibiska vildhästen! Nuvarande bestånd härstammar från de hästar som kom med 1800-talets europeiska nybyggare och sedan av olika skäl släpptes lösa. Hästarna anpassade sig till ett liv i öknen och på stäppen, men stammen övervakas noggrant av staten.
Vid Atlantkusten väntar Walvis Bay med sin berömda lagun där flamingor, pelikaner och annat fågelliv bjuder på en rejäl kontrast till ökenlivet. Strax intill ligger Swakopmund, Namibias mest berömda semesterort och tydligt tyskinfluerad. Den gamla stadskärnan har många byggnader i bayersk stil, och på restaurangerna serveras schnitzel och bratwurst vid sidan av afrikanskt vilt. Namibia var nämligen en tysk koloni mellan 1883 och 1915 och hette Tyska Sydvästafrika.
Tyska tiden
”Även Tyskland behöver kolonier” blev parollen efter det alltyska enandet och bildandet av kejsardömet Tyskland 1871. Taggade av brittiska och franska kolonierövringar planterade fem tyska sjömän den tyska fanan på Namiböknens stränder i maj 1883, efter att ha bytt till sig ett stycke mark av en lokal hövding mot ett antal gevär och andra varor. Även längre norrut, i nuvarande Togo och Kamerun, grundades tyska kolonier, och dagens Tanzania, Rwanda och Burundi blev Tyska Östafrika.
De flesta tyska nybyggare sökte sig till Sydvästafrika och markkonflikterna eskalerade i början av 1900-talet till ett vedervärdigt folkmord på tiotusentals i folkgrupperna hetero och nama. Den tyska kolonialepoken tog slut med första världskriget, och Tyska Sydvästafrika intogs av Sydafrika som sedan förvaltade den forna tyska kolonin på mandat ända fram till självständigheten 1990. Det innebar att Sydafrikas apartheidlagar även omfattade Sydvästafrika och ledde till uppkomsten av befrielserörelser som efter apartheidregimens fall 1990 utropade ett självständigt Namibia. Det tyska arvet i Namibia är mycket påtagligt, och flera orts- och gatunamn är fortfarande tyska, även om de efterhand byts ut mot inhemska namn. Stavelsemässigt blir det krångligt eftersom ett par av Namibias 13 etniska grupper talar språk som innehåller klickljud. Staden Lüderitz i södra Namibia har döpts om till !Nami=Nüs, där de olika klickljuden i brist på ändamålsenliga bokstäver skrivs med utrops- och likhetstecken.
Matkultur
På grund av Namibias torra klimat är det ont om lokala grönsaker och frukt, så menyerna består mestadels av viltkött av olika slag. Olika slags antilopkött men även giraffbiffar grillas på barbecuen. De europeiska influenserna, och speciellt de tyska, är djupt rotade i matkulturen och i kustorter som Swakopmund förekommer såklart även fisk och skaldjur.
Norr om Swakopmund sträcker sig Skelettkusten hela vägen upp till Angola. Dess kittlande namn kommer sig av de många fartyg som grundstötte och tvingade besättningen iland i den ogästvänliga öknen, där de snart dukade under. Redan de första europeiska upptäckarna, portugiserna, ansåg i slutet av 1400-talet att ”Gud av någon anledning var på ett särdeles uselt humör när han skapade denna skräckinjagande kuststräcka”.
Nationalparker
Norr om huvudstaden Windhoek hittar vi nationalparkerna Waterberg Plateau Park och Etosha National Park. Waterberg är en 50 x 16 kilometer stor och bördig sandstensplatå, hemvist åt giraff, noshörning, gepard och buffel. Den höjer sig ett par hundra meter över den omgivande buskstäppen, och där deltar du i safari till fots under ledning av beväpnad ranger. Såväl ”svart” som ”vit” noshörning förekommer här, fast dessa begrepp är missvisande. I stället bör man kalla den vita för trubbnoshörning och den svarta för spetsnoshörning. Den förstnämnda kan man nalkas och komma ganska tätt inpå, medan spetsnoshörningen är mycket aggressiv och låter sig inte närmas. Vill man se övriga ”Big Five” beger man sig ett ytterligare stycke norrut till Etosha, en av Afrikas fem största nationalparker som motsvarar hela Schweiz yta! Och bästa tiden för att se så många djur som möjligt är från april till september. Då råder torrsäsong, vilket tvingar djuren att samlas runt de allt färre vattenhålen. Installera dig på en lodge med utsikt över vattenhål och invänta i lugn och ro djurens ankomst. Liksom Krugerparken i Sydafrika lämpar sig Etosha för self-drive safaris, där man med egen bil utforskar parken.
Mer natur
Vi har på egen hand utforskat Namibia och även ombesörjt arrangemang med hyrbil och logi åt privatgäster enligt ovan, men har man mer tid anbefalls även besök vid Fish River Canyon längst i söder vid gränsen mot Sydafrika. Fish River Canyon påminner till utseendet mycket om Grand Canyon och är Afrikas största ravin. Oförglömlig vandring står till buds genom denna väldiga ravin varefter man kopplar av i närbelägna oasen Ai-Ais med sina varma källor.
Studera Namibias karta och notera den smala namibiska landremsa som i nordost skjuter in som en pilspets mellan Angola och Botswana och når ända fram till Zambia. Denna smala korridor är 45 mil lång och cirka 8 mil bred och heter Capriviremsan (The Caprivi Strip), uppkallad efter den tyske rikskansler, Leo von Caprivi, som efterträdde Otto von Bismarck 1890. Samma år slöts en överenskommelse mellan kolonialmakterna där de bytte olika områden med varandra och den egendomliga gränsdragningen tillkom för att ge Tyska Sydvästafrika tillgång till Zambezifloden.
Capriviremsan är tropisk grönska och genomkorsad av vattenvägar med krokodil och flodhäst och därmed mycket olik övriga Namibia. Den ambitiöse resenären kan kombinera Capriviremsan med Okavangodeltat i Botswana eller fortsätta till Zambia och Victoriafallen.
Kuriosa: Charles John Andersson (1827–1867) var en av våra mindre uppmärksammade svenska upptäcktsresande. Han föddes i Värmland som Karl Johan Andersson. Efter biologistudier i Lund begav han sig till London och skrev in sig i Sir Francis Galtons sydafrikanska expedition 1850. Andersson dröjde sig därefter kvar i Afrika och utforskade dagens Namibia. Han färdades genom Kalahariöknen till Lake Ngami och Okavangodeltat i nuvarande Botswana och har efterlämnat skriftliga redogörelser av sina expeditioner. Han dog under en forskningsresa till Angola. Även Axel Wilhelm Eriksson (1846–1901) tillhör de tidiga ”Namibiasvenskar” som utforskade området och dess olika folkgrupper innan det blev tysk koloni.
Namibia och dess väldiga vida vidder avhandlar du med oss.
JW PB
