Vi har emellertid fortfarande våra huvuden i behåll, och ingen papuan har visat någon lust att smaka på oss.
Så rapporterade den svenske upptäcktsresanden Sten Bergman (1895–1975) efter ett av sina besök på Nya Guinea på 1950-talet. Sten Bergman utforskade ön och blev vän med kannibaler. Han blev även adopterad av en kannibalhövding, något han berättar om i sin klassiker Min far är kannibal. Bergman reste emellertid i västra delen av Nya Guinea, den halva av den 785 000 kvadratkilometer stora ön (världens näst största ö efter Grönland), som tidigare var nederländsk koloni och idag är den indonesiska provinsen Västpapua. Den andra halvan, den östra, stod tidigare under Australiens överhöghet men är sedan 1975 en självständig stat under namnet Papua New Guinea, ofta förkortat PNG, och det är i den delen som vi själva har rest och ordnat rundresearrangemang åt smågrupper och privatgäster.
Den australiensiska dokumentärfilmen First Contact från 1983 berättar historien om tre guldgrävare som 1930 begav sig till Papua Nya Guineas inland och i stället för guld hittade en tidigare helt okänd befolkning. Man trodde då att inlandet var obebott men det visade sig vara tätbefolkat av olika stamfolk, uppskattningsvis en miljon människor, som levde på stenåldersnivå i bördiga dalgångar i en av jordens äldsta jordbrukskulturer. Dessa människor saknade all kännedom om en existerande omvärld och hade levt i högländerna effektivt isolerade inte minst på grund av Nya Guineas ogästvänliga kustområden som dessutom beboddes av fruktade kannibalfolk och huvudjägare. På 1930-talet, när både Nord- och Sydpolen sedan länge kartlagts, var alltså Nya Guineas inland fortfarande en vit fläck.
Att olika folkslag levt åtskilda och i ständig fiendskap under århundraden har bidragit till en enorm språkrikedom. Runt tio procent av det totala antalet talade språk på jorden finns på Nya Guinea, alltså närmare 1000 språk på drygt 10 miljoner invånare (om man inkluderar den indonesiska halvans tre miljoner). Som lingua franca har man infört en förenklad form av engelska som kallas New Guinea Pidgin, och som exempel kan nämnas det inhemska flygbolagets namn, Air Niugini, där New Guinea skrivs som det uttalas – Niugini. En tredjedel av befolkningen uppges fortfarande leva på samma sätt som de gjort under flera tusen år, i isolerade stamsamhällen. Hulifolket, som även kallas perukfolket, har inte haft kontakt med omvärlden i mer än en generation. Större delen av dem lever i två världar med ett ben i modern tid och det andra benet i sitt traditionella leverne. Flera klär sig i moderna shorts och t-shirts men man ser ändå många som bär traditionell klädsel. Med sina kroppsdekorationer och huvudbonader är hulifolket med sin förkärlek för gult och rött högländernas färgstarkaste folkgrupp, därtill extremt fåfänga till den grad att krigarna proklamerade paus i striderna vid regn eftersom deras gulmålade ansiktsdekorationer då tog skada.
Klanstrider flammar fortfarande upp då och då. Traditionellt rör bråken jordbruksmark, grisar och kvinnor i nämnd ordning, nu liksom under tidigare generationer bakåt. Stam- och klanstrider är numera förbjudna i lag, men förekommer likväl och under färd genom höglandet noterar man att åtskilliga män bär en machete, som vore de ständigt beredda på strid! Många, främst unga män, från avlägsna byar söker sig till höglandets gruvstäder i hopp om ett bättre liv i ”civilisationen”, men flera hamnar i arbetslöshet och misär och kommer i kontakt med alkohol och droger. Deras reaktion vid möte med turister kan därför vara oberäknelig. Papua Nya Guinea har inget socialt välfärdsprogram, utan det är upp till de olika klanerna att ta hand om de sina. Avfällingar som väljer att lämna byn får därmed klara sig själva i städerna, men är välkomna tillbaka om de återvänder. Oftast är det dock fråga om ren vänlighet när hetsiga krigarättlingar hojtar och svingar macheten som hälsning till oss, men det åstadkommer lätt en och annan rysning hos besökaren. Generellt avråds från resor på egen hand, så det är bäst att ha researrangemangen ordnade i förväg. Allmänna kommunikationer i höglandet utgörs av PMV, ”public motor vehicles”, vilket innebär lastbilar som fraktar folkhopar på sina flak. Dessutom är de få vägar som finns i tämligen uselt skick och ett par mil kan ta flera timmar att åka. Det finns också risk för att råka hamna i en klanfejd eller blodshämnd. Under vår resa berättades hur en yngling, som arbetade på ett av hotellen vi bodde på, hade fått en dödsdom av en annan klan. Hotellet fick skydda ynglingen från hans fiender, som ständigt bevakade hotellet beväpnade med pilbågar och spjut i hopp om att få en chans att verkställa dödsdomen. Hotellgäster noterade närvaron av de idogt väntande krigsmålade hämnarna. Till slut bestämde sig hotelledningen för att omplacera ynglingen till arbete på systerhotellet i huvudstaden Port Moresby, och när det ordinarie inrikesflyget lyfte med ynglingen ombord avfyrades en skur av pilar mot planet.
Nya Guineas inland är sedan tusentals år huvudsakligen befolkat av de olika ursprungsfolk som man med gemensamt namn benämner papuaner. Ordet kan härledas ur det malajiska ordet papuwah som betyder ungefär ’ön med krulliga hår’ och syftar på invånarnas frisyrer. Holländska upptäckare å sin sida tyckte att invånarna påminde om dem som fanns i Guinea i Västafrika och kallade därför ön Niuew-Guinea.
Om höglandsfolken är livade och ”krigiska” är folkslagen i kustområdena till synes mer återhållsamma. De lever ett mycket enkelt liv men har genom tidevarven haft kontakt med omvärlden i den indonesiska och melanesiska övärlden och har därmed inte lika brutalt som högländarna slungats direkt från stenåldern till 1900-talet. Flera av kuststammarna var tidigare kannibal- och huvudjägarkulturer, men dessa ”seder” förbjöds på 1950-talet.
Efter besöket i högländerna reser man med små cessnaplan till ett område vid Sepikfloden i låglandet på norra delen av ön. Hit leder inga andra vägar än floden, och flygplatsen utgörs av en gräsbana i en regnskogsglänta. Här finns faktiskt en bekväm lodge som heter Karawari, vilken blir bas för kanotutflykter till stamfolken längs floden. Man kan även göra en tredagars kryssning på Sepikfloden och återvänder sedan till en annan del av höglandet och möte med andra folkslag. Ett begränsat antal lodger finns runtom i landet och samtliga erbjuder ypperlig komfort och spektakulära lägen.
Djurlivet har mycket gemensamt med den australiska faunan på grund av att Nya Guinea och Australien hängde ihop under istiden, när havsnivån var lägre. Speciellt de olika arterna av paradisfåglar ådrar sig intresse, då man hoppas få se hannarna exponera sin väldiga fjäderprakt för att locka honor.
Vill man avsluta sin rundresa med sol och bad (eller dykning) så finns förnämliga platser i närheten av huvudstaden Port Moresby (som man f.ö. helst undviker) eller så tar man inrikesflyget 45 minuter till ön New Britain, en av öarna i Bismarckarkipelagen, och stannar några dagar på Walindi Plantation Resort. Fantastisk dykning och intressanta exkursioner till gamla flygplansvrak från andra världskriget. Man kan också besöka resterna av en gammal plantage som heter Stockholm, grundad av en svensk sjöman som vistades här på 1920-talet.
Sugen på papuanska upplevelser? Välkommen att planera med oss som deltog i studieresan för några år sedan och därefter bistått några smågrupper och privatgäster med PNG-arrangemang.
Kuriosa: En annan svensk sjöman led på 1920-talet skeppsbrott i Bismarckarkipelagen och tog sig i land på ön Simberi. Ön var då bebodd av en kannibalstam, men Carl Emil Pettersson, som han hette, klarade sig undan grytorna och gifte sig med hövdingens dotter. När hövdingen dog fick Pettersson överta tronen och blev kung över ön, fick nio barn med hustrun, och hans ättlingar lär idag driva hotellverksamhet. Carl-Emil Pettersson levde 1875–1937 och antas ha inspirerat Astrid Lindgren till Pippis pappa, kapten Efraim Långstrump på Kurrekurreduttön.
JW
