(del av Storbritannien)
Denna oemotståndliga del av världen har vi genomkorsat som färdledare på åtskilliga bussrundresor, arrangerat konferens- och event på flera håll i såväl Highlands som Lowlands (vid ett oförglömligt tillfälle förlagt till ett abonnerat slott!) samt whiskyresor och studieresor med tema rättsväsende eller med tema textil och väveri. Välkomna att låta oss arrangera din vistelse även på Orkney- eller Shetlandsöarna eller på Hebriderna, där havet tack vare Golfströmmen är relativt varmt. Öar som Barra, South Uist och Harris bedårar med vita stränder i kombination med fascinerande karghet och prunkande blomsterängar och gör att man gärna instämmer i påståendet att ”världens främsta paradisstränder ligger inte i Söderhavet utan på Hebriderna”.
Mycket av det vi idag ser som ”skotska traditioner” – säckpipa, kilt och tartanmönster – är romantiserade ansatser från 1820-talet och framåt för att återuppliva den skotska kultur som engelsmännen krossade efter 1700-talets jakobituppror. Inte minst författaren Sir Walter Scott bidrog till att i romaner lyfta fram det genuint skotska. Den eleganta kilt som bärs idag är en förfining av det betydligt enklare tygstycke som forna tiders högländare svepte in sig i. Säckpipan är ett urgammalt instrument som tros ha uppstått i Babylonien och kommit till brittiska öarna via det romerska väldet. Under 1400-talet användes säckpipor även i England, ja till och med i Skandinavien, där de kallades ”bälgpipare”. Andra instrument med större tonomfång – fiol, klarinett och dragspel – konkurrerade så småningom ut säckpipan. I Skottland däremot utvecklades den krigiska ”höglandspipan” som också användes för att skicka meddelanden i höglandet samt för att skrämma en fiende. Och fienderna har varit många: romare, inbördes klanstrider, sedan enad front mot ”The Norsemen” (vikingarna) som från 800-talet och fyrahundra år framåt etablerade sig och härskade över Hebriderna, Orkney och Shetland. Som arv från vikingarnas närvaro finns skandinaviska inslag i den skotska engelskan. Till exempel heter barn bairn (jämför standardengelskans child), och när något är bra säger man braw (standardeng. good). Flytta heter flittin (standardeng. move), och är man full är man fuhl (standardeng. drunk) i Skottland. Stain är ’sten’ (standardeng. stone), keek är ’kika, titta’ (standardeng. look), och frågar skotten are ya greetin’? så är det inte fråga om hälsning utan en undran om huruvida man gråter (standardeng. crying).
De engelska erövringsförsöken tog fart under 1200-talet och Mel Gibsons film Braveheart åskådliggör motståndskampen i början av 1300-talet, innan Skottland lyckades besegra England och säkra sin självständighet för några århundraden framåt.
Bra inkörsport med bästa flygförbindelser från Skandinavien är Edinburgh, som byggts på ett antal kullar, och på en av dem ståtar Edinburgh Castle, vars dramatiska läge har blivit en symbol för staden. Fram till 1700-talet pressade Edinburgh ihop sig på borgklippan, det som nu är gamla staden. Den var omgiven av en skyddande vallgrav och befästningar. Rädslan för engelska anfall gjorde att man inte vågade bo utanför befästningarna, och överbefolkningen ledde till byggandet av sju till åtta våningar höga hus i gamla stan, något som var helt unikt på den tiden! Idag fascineras vi av promenad i gamla stans gränder och beundrar höghusen från 1500- och 1600-talen, men dåtidens sanitära förhållanden var fruktansvärda, inte minst då de boende hade för vana att hälla ut sitt avskräde genom fönstret. Toalett fanns ju inte, så förbipasserande på gatan nedanför varnades genom att man ropade gardilou! – ett uttryck lånat från franskans garde l’eau, som betydde ’akta vattnet’.
Princes Street, Edinburgh. Foto: Niklas Bönnemark. 
Edinburgh. Foto: Niklas Bönnemark. 
Edinburgh Castle. Foto: Niklas Bönnemark.
Efter unionen med England 1707 expanderade staden utanför borgklippan och nya stadsdelar tog form, byggda i en och samma slags sandsten som genom gångna tiders kolrök från husens talrika skorstenar gett Edinburgh en särpräglad och tämligen enhetlig arkitektur i olika nyanser av gråbrunt. Edinburghmiljön och dess pubar och restauranger kan avnjutas året runt, men många väljer att komma i augusti, då den årliga Edinburgh Military Tattoo går av stapeln på borggården. Edinburgh är Skottlands stolta huvudstad och sedan 1999 har man efter folkomröstning åter ett eget skotskt parlament. Med sin elegans har Edinburgh alltid varit väsensskild från den råare industristaden Glasgow, som efter decennier av industrinedläggningar och sociala problem genomgick en häpnadsväckande stadsförnyelse på 1990-talet. Numera blomstrar kulturlivet, så väl värt att även inkludera Glasgow i den skotska resan.
Högländerna är som vackrast i augusti och september när ljunghedarna står i blom, men även maj är förtjusande när gultörnen lyser i hedlandskapet och när de nyfödda lammen tar sina första steg. Vägarna genom högländerna byggdes i mitten av 1700-talet när engelsmännen ville säkra sitt grepp om landsändan. Klanhövdingar som inte var lojala mot engelsmännen fördrevs och marken konfiskerades. Lojala klanhövdingar och engelska lorder belönades med ny jord. Sedan industrialiseringen kommit igång skrek textilfabriker efter ull och det blev mer lönsamt för jordägarna att hysa får istället för fattiga arrendatorer på sina marker. Mellan 1785 och 1850 tvingades tiotusentals människor bort från sina marker och många av dem tvingades utvandra. Detta kallades ”The Highland Clearences” – rensningen av högländerna – och är ett av de bistraste kapitlen i skotsk historia. Hela samhällen försvann och på flera håll i Skottland minner ruiner av övergivna hus om tragedin.
Napoleontidens kontinentalblockad isolerade England från övriga Europa och innebar att engelsmännen istället för cognac, sherry och portvin fick konsumera vad som fanns i landet. Man fick korn på skottarnas rökiga destillat, men engelsmännen började spä ut whiskyn för att få bort röksmaken. England ”kidnappade” sedan den skotska nationaldrycken genom att grunda firmor som skapade den ”blended whisky” som fram till maltwhiskyrenässansen på 1990-talet dominerade världens whiskyutbud. ”Blended” innehåller whisky från många olika brännerier gjorda på flera olika sädesslag, medan single malt alltid kommer från ett enda bränneri och är framställt uteslutande av korn. Därför är den också dyrare i pris.
Ordet whisky är en förvrängning av det gaeliska uisge beatha som betyder ’livets vatten’, och det lär ha varit irländska munkar som under 500- och 600-talens missionsresor till östra Medelhavet kom i kontakt med egyptiernas ädla konst att destillera. Där användes destillatet till att framställa parfym men, som det heter i whiskyhistorien, the Irish monks found another use for it! Via Irland kom alltså whiskyn till Skottland och framställdes till husbehov innan engelsmännen efter unionen införde en betungande maltskatt. Lönnbrännerier växte upp och puttrade på otillgängliga ställen i höglandet, ständigt jagade av engelska skatteindrivare. Efter maltskattens avskaffande på 1820-talet blev brännerierna legala och besök på något av dem är ju ett självklart inslag. Genom den destilleritätaste whiskyregionen Speyside kan man följa The Whisky Trail och avverka sju av Skottlands i dagsläget totalt 128 licensierade brännerier. Egna favoriten är Springbank i regionen Campbeltown, som är ett av få kvarvarande familjeägda destillerier. Samtidigt ende tillverkare där allt, från mältning till buteljering, sker vid destilleriet. Campbeltown var tidigare känd som Skottlands whiskyhuvudstad med hela 22 destillerier, men idag kvarstår endast två. Ändå räknas Campbeltown som egen whiskyregion och de övriga fyra är Highlands, Speyside, Lowlands och Islay. Sistnämnda kännetecknas av utpräglad röksmak, som kommer av att kornmalten alltjämt torkas på traditionellt vis med torveldning.
Islay, den sydligaste av Hebriderna, besöker man främst för dess nio whiskybrännerier, bland dem giganter som Laphroaig, Lagavulin, Ardbeg och Bowmore, men vill man ha naturupplevelser så är det istället grannön Jura som gäller! Det är en av Hebridernas mest fascinerande öar och ett magnifikt mål för vandringar i dramatisk och vild natur! Isle of Jura heter det enda bränneriet på ön, och liksom en rad andra skotska whiskytillverkare framställer man numera även sin egen gin.
Hebriderna består av fler än 500 öar, men färre än 100 är bebodda. Bland de obebodda är Staffa en av de märkligaste. Ön består av vulkanisk basalt som bildades efter vulkanutbrott för miljontals år sedan. När lavan kyldes av havet splittrades och stelnade den i enorma sexkantiga pelare, vilka ser ut som om de tillverkats av människohand. Nästgårds ligger ön Iona, känd för sin unika atmosfär och sitt magiska ljus, som tillsammans med den vackra ön Mull ligger nära till hands om man vill uppleva den säregna ön Staffa.
Färjor utgår från Oban, ”Porten till Hebriderna”, som också är en av Skottlands mest kända turistorter. Rederiet ”Caledonian MacBrayne” bedriver färjetrafiken i Hebriderna och vill man till Yttre Hebriderna tar man färja från Oban till Barra, ”Hebridernas juvel” med makalösa stränder! Fortsätt till South Uist och vidare till dubbelön Harris and Lewis och se hur Harris Tweed fortfarande vävs på traditionellt sätt i trampvävstolar. Detta ”yllets Rolls Royce” är helt vattentätt och så gott som omöjligt att slita ut. Här, vid Europas yttersta utpost mot Nordatlanten, talar de flesta gaeliska och vi hittar uråldriga stencirklar resta av ett okänt stenåldersfolk, och man föreställer sig hur kelternas druider i långa kåpor och vita skägg utförde sina ritualer. Det är här du upplever till allra mest äkta Skottland och njuter den ypperligaste seafood. Fast till förrätt måste du testa haggis, den mytomspunna skotska specialiteten vars ingredienser inte alla uppskattar att få vetskap om före intagandet. I vilket fall är haggis utsökt gott och påminner om pölsa.
Många lovord kan strös över Skottlands betagande nejder och åtskilligt berättas om dess dramatiska historia. Låt oss berätta mer under en av oss arrangerad rundresa för din förening eller under företagsevent eller konferensresa. Och ”vårt” slott finns kvar om andan faller på!
May your lum reek lang (’Må din skorsten ryka länge’) är en skotsk välgångsönskning, och med denna hälsar vi välkommen att planera en bonnie wee trip to Scotland med oss.
JW NB
Kuriosa: ”My love is like a red, red rose / that´s newly sprung in June” är inledningen till en av den skotske nationalpoeten Robert Burns (1759–1796) dikter. Den fortsätter: ”And I will love you still, my dear / till all the seas run dry”. Ajaj, Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” verkar vara en ren översättning. Men som Evert själv sa: ”Även Bellman var en tjuv”.
